AGE 10, sweet nothing. Livet hade inte tagit fart ännu och det var rätt dött på minnen här. "Vännerna" klagade på att jag inte hade någon stil och jag förstod ärligt talat in det där med stil. Vadå "skaffa en stil"?

AGE 13, hittade min stil och började förstå vad alla hade sagt om stilar tidigare. Livet sög och jag ville inte se någon jävla färg i vardagen. Det var svart som gällde, tja och mina röda favoritjeans. Så småningom blev håret också rött. Inget smink, för mamma förbjöd mig. Det var antingen konstiga hårfärger & inget smink eller ingen "udda hårfärg" och smink. Håret gick före. Favoritbanden var the Ramones, Marilyn Manson, EBBA GRÖN och System of a Down. Mkt punk.

Age 16, nu gällde dom knalligaste färgerna jag kunde få på mig (dock gillade jag inte orange..), när samma "vänner" som sagt att jag inte hade någon stil började gnälla på att jag inte kunde matcha dom där färgerna så tröttnade jag. Mitt liv, mina kläder, MINA FÄRGER! Mina förebilder var club kids och jag kallade min stil för electro. Har ingen aning om vad den hette egentligen men fick dom sambanden framför mig av någon anledning? Favoritbanden var Alice in Videoland, Jeffree Star och ett flertal lesbiska electroband.

Current self, fuck allting annat - nu är jag den jag vill vara. Jag känner att jag verkligen har hittat min stil och de känns jävligt skönt att få vara udda på mitt sätt. För det var allt jag ville de tidigare åren (innan 16). Ja ville sticka ut och efter ett tag var ju ALLA s.k. "emo". Min största mardröm är att vara en i mängden och nu är jag ändå rätt så egen. Favoritbanden är nu VOLBEAT, the Baseballs, MAD SIN, Brad Paisley, the Meteors och mycket rockabilly, psychobilly och även doowop. This is what I've aimed for.